”Personen uppfattas som mer kompetent än han/hon är. Generaliseringsproblem och svårighet att hantera negativa sinnesstämningar gör att personen inte alltid har tillgång till kompetens i en viss situation som hon kan ha visat upp i en annan situation. Avsaknad av eller svårighet att visa upp ickeverbala signaler på känslor gör att folk har svårt att läsa av personen och missbedömer hennes/hans mående och förmåga i olika situationer.”
En stor pusselbit började halka på plats när Björn sa att jag tydligt lider av skenbar kompetens.
Jag KAN skratta, socialisera, vara duktig, men till vilket djävla pris? Tror fan inte att någon förstår det. Mamma gör det inte. Hon förstår inte att ibland kan jag faktiskt inte. Och med inte menar jag INTE. Det handlar inte om en blyg pose, om lättja eller om brudighet, utan att ibland kan jag faktiskt inte. Det är otroligt djävla handikappande och ibland önskar jag att jag aldrig tog plats, då skulle jag ju slippa förväntningarna.
Ni förstår inte vad jag menar? Okej, vi vänder på det, som Björn gjorde för att förtydliga vad han menade för mig: motsatsen till hur jag har det är en person med exempelvis Aspergers, som har svårt att känna empati, ha god social förmåga, som är inåtvänd och så vidare. En sådan person uppfattas ofta som rent ut sagt dum i huvudet. Korkad. Men skenet bedrar, för personer med Aspergers är ofta ovanligt intelligenta även om de på andra sätt inte passar in i mallen för hur man är ”bra”. Med ganska enkla medel kan det problemet dock motbevisas för omgivningen. Så är det inte för oss med borderline. Är man duktig på en sak- då är man duktig på allt. Är man duktig på en sak en gång- då är man det varje gång. Protesterar man och sjunker ihop och blir förtvivlad för att man faktiskt inte kan- då får man höra att man skall skärpa sig; folk ”vet” ju att man kan.
Härmed förkunnar jag att jag faktiskt inte klarar av så mycket som folk tror- även om jag presterar det som förväntas. Jag är liten och svag men ändå kan jag lyfta ett ton om det krävs, men priset är att min rygg går av och folk förstår inte varför jag gråter och säger att jag har ont.
Så, åt helvete med hela skiten, ingen förstår ändå vad jag kacklar om. Jag förväntar mig ingenting annat och det är ingenting jag bestämt mig för att tycka för att jag vill verka så djävla svår.
Jag är arg och ledsen och får inte plats i mig själv. Ju mer jag kommer till insikt om mig själv och mina problem desto mer vill jag ge upp. Det blir för tungt ibland. För tungt när jag känner efter hur jag egentligen mår. Den satans skenbara kompetensen lurar till och med mig.
Jag har ont och darrar på underläppen och jag vill slå och slå och slå tills någon förstår. Förstår och älskar mig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar