We are the pixels on a screen and we feel nothing

Brände sönder mig totalt i solen idag, det var så skönt att sitta med mamma på baksidan av radhuset i Ingared och läsa damtidningar att jag inte tänkte på att jag blev grillad. Liksom Tetris och Indy badade mina fötter i Sävelången, tanken på sommar spände upp mina mungipor och hallonsodan var serverad.

När jag var hos Björn i tisdags hade vi ett väldigt givande samtal, glömde tiden helt och fick avbryta ganska abrupt när vi insåg att vi dragit över sessionen. Vi pratade om min självrespekt (eller snarare avsaknaden av den), om hur jag förhåller mig till sex och hur det tillsammans med självrespekten blir en mindre välsmakande cocktail. Vi pratade om att jag inte kan säga nej och att folk uppenbarligen har svårt att förstå de subtila signaler jag sänder ut i hopp om att kunna slingra mig utan att behöva säga nej rakt ut. Det är väl som med så mycket annat, att jag är dubbel, att jag behöver en annan människa att spegla mig i för att kunna se mig själv.
Mamma har gett mig en bok om mindfulness. Jag vill verkligen bli bättre. Jag vill bli BRA. Orkar inte med allt uppdämt, orkar inte ha ögon i nacken samtidigt som jag är en navelskådare, orkar inte låta mig själv gå sönder mer.

Jag kommer ihåg när jag var sexton år och korsade en nyasfalterad väg, barfota. Ångvälten stod bara några meter bort och oljan ångade på marken, men jag klev rakt ut ändå. Med mening. Mina känslor sa att jag var tvungen, även om mitt förnuft visste att det var idiotiskt. Så är det att vara som jag är i hjärnan; förnuftet har ingenting att säga till om. Och tro mig när jag säger att brännskadade fötter inte är det dummaste jag gjort, att det är det som gjort ondast. Det som gör ondast är att jag fortfarande är sexton.