Var helt väck när telefonen ringde i förmiddags, kunde inte räkna ut hur man stängde av ljudet och var helt vimmelkantig efter otroligt röriga och sorgsna drömmar. Lakanen var våta av svett. Mamma och pappa drog med mig till Allum där jag köpte lite krimskrams, sedan åt vi rabarberpaj med glurr och gick en promenad med hundarna. Bra det.
Är så tung i kroppen och hjärtat och huvudet, trött och tung. Kunde verkligen inte sova alls inatt, låg och läste sida upp och sida ner om amerikanska slakteriföretag och deras inflytande på republikaner i kongressen och hur vidrig snabbmatsindutrin är och hur människor kasseras och utnyttjas och blablabla, men jag blev inte trött. Låg och stirrade i taket, det började sila in ljusgrått ljus genom persiennerna, en klump i magen växte fram. Värmevallningar i huden, spända knogar, snart kokade blodet. Jag insåg att jag går runt och är väldigt arg. Jag är arg men släpper aldrig ut det, jag har hur mycket galla som helst att kräkas ut men sväljer bara istället och spär på klumpen i magen. Tårarna kom till slut och andningen tog ett långt uppehåll när jag insåg hur löjligt det är att jag är en djävla borderline just därför att jag inte kan dra några gränser. Gränslöshet kan ju tyckas vara något fint, men tro mig. Nej.
Bara för att man bör fokusera på sig själv ibland så betyder det så fan heller inte att andra människor slutar existera. (Jag finns kvar och jag är ingen pappfigur.) Det kanske är svårt att förstå, men för mig är det inte skonsamt att någon är tyst istället för att säga saker som kanske är svåra för mig att få höra. Skall man rycka bort ett plåster skall man göra det SNABBT.
Det gör ont i mig, okej? Ont ont ont. Vissa dagar känner jag ingenting alls, gömmer allting långt in och bara visslar. Andra dagar är jag så arg och ledsen att jag nästan brister, men svag som jag är kan jag inte hantera de känslorna och kväver allt med ännu en hand över munnen. Inatt insåg jag dock att jag visst får känna så, och tur var väl det för annars hade min kropp fått ta stryk.
Det är djävligt berättigat för mig att vara arg och ledsen och åt helvete besviken. Det har inte med mitt dikotoma tänkande att göra, det har inte att göra med min svartvithet, mina tvära kast mellan besattshetsbeundran och förakt. Det är inte ett dugg konstigt att jag blir arg när någon behandlar mig som luft, som skit, som inte ens av allmän respekt kan bjuda till för MIN skull. Det är inte överdrivet eller sjukligt av mig att må dåligt när någon som jag älskat så jag fått värk i hjärtat sparkar mig i magen gång på gång utan att kanske ens begripa det själv.
Jag ältar och driver det vidare eftersom jag inte är en maskin. Jag kan inte stänga av mina känslor, jag kan inte sluta bry mig om folk hur som helst, jag kan inte gå vidare förrän jag löst upp trasslet så långt det går. Jag är arg och ledsen för att jag tycker så djävla mycket om, och saknar.
Som man bäddar får man ligga, och jag kan tala om en sak för dig, älskling; när du krupit ner hos mig kommer du inse att det inte är så djävla bekvämt här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar