Så trött. Har varit väldigt trött i ett par veckor nu. Hur mycket jag än sover leder det ingenstans. Skiten är med mig när jag sover, skiten väntar på sängkanten när jag vaknar. Ryggen värker och jag orkar inte städa, inte äta, inte duscha. Anemi igen? Depression igen? Vem bryr sig. Känner mig så tung i kroppen, allt bara hänger. Blicken är så tom, ingen ögonskugga i världen kan göra den klarare. Jag vill inte ömkas, jag vill inte ha medlidande. Det kvittar när likgiltigheten börjat gnaga. Det enda som fortfarande känns är kärleken. Eller avsaknaden av den.
Jag finns inte alls. Jag är visst bara luft. Du ljuger.
Skrik rakt in i min mun och jag lovar att det ekar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar