We are the pixels on a screen and we feel nothing

Jag är onykter, det var ett tag sedan. Alkohol alltså. Tål knappt ingenting. Ära vare gud i höjden, tack för att jag har min Johannes...

Var inne en runda i Göteborg igår, ensam. Gillar inte att gå med sällskap på stan, generellt åtminstone. Provade skor hitan och ditan, vill ha något som tar mig från slashas till lady, vill vara fin till bröllopet om en dryg månad. Tröstshoppade krimskrams, snattade lite för första gången på ett ganska bra tag. Bränner i fingrar och fickor ibland.
På tåget hem lyckades jag planka fastän en kontrollant kom, jag är bra på att le och ljuga. Inte så konstigt kanske, jag som är född med en teatermask framför ansiktet. Kanske såg han att jag var blank i ögonen, kanske såg han att jag svalt några tårar. Blir lätt så när jag sitter på ett tåg, med ena kinden begravd mot en knuten näve, med tungt hjärta och utdragna tankar som kommer reflexmässigt. När jag tänker på Jesper som dog på just den räls där tåget rusar fram. När jag tänker på den ångest som ridit mig under alltför många tågresor såväl mot norr som söder.

No apologies ever need be made, I know you better than you fake it
To see that we don't care to shake these zipper blues
And we don't know just where our bones will rest
To dust, I guess
Forgotten and absorbed into the earth below
The street heats the urgency of sound
As you can see, there's no one around

(Förstår du vad saknad är? Som i den saknad jag känner? En röst, ett skratt, en magkänsla. Kärlek som skymtar bakom något grumligt som svider.)
Räck mig lillfingret, åtminstone.