Musik i luften hela tiden, hela, hela tiden. Annars stannar jag. Det och att tänka på mat men inte kunna äta, eller att äta utan att kunna tänka.
Hela jag är uppbygd av motsatser, på sätt och vis kan det ju tyckas positivt för den som vaknar på rätt sida av sängen... Yin och yang, fin tanke där, men dikotomi är något annat. Att vara sin egen motsats, sin egen bästa vän och värsta fiende- det är något annat.
Simon ringde förut, jag blev förvånad eftersom vi inte hörts av på ett ganska bra tag. Han pluggar och har flickvän och håller på att flytta och hej-vad-det-går, men ändå ringde han MIG och tyckte att vi skulle ta och ses idag när jag är färdig på psyk. Han, som är en så smart och fin och bra kille, väljer att inte skita i mig fastän vi inte är tillsammans längre sedan länge. Han ser mig uppenbarligen som något mer än en ganska rolig brud som han knullade fint med för ett par år sedan, jag tror han ser mig för... mig. Det är läskigt och ljuvligt på samma gång.
Men tack för att det fortfarande finns bevis på att min kamp är värd någonting. Att underbara människor finns att möta upp när jag krälat färdigt, som gillar mig fastän jag är tricksig. (Jag har lite svårt att se skogen för alla bränder, men försök att minnas att jag är tacksam för att kanske just precis DU finns.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar