Fint i Göteborg, fint på Saltholmen igår med en gammal teservis, öl och cigg, fyra glada pojkar, tångruskor och en mycket nöjd borzoi. Sol och skratt, sedan pizza och tre bra filmer. Skönt att sitta i fotändan av Simons säng och bara prata av mig, om saker som är så stora att de knappt får plats i munnen men som ändå kan kännas så ynkligt små ibland.
Ostfrallor till frukost, fylla ett par flyttlådor med köksredskap och finslöa idag. Skrattade nästan huvudet av mig åt hur Simon och Jesper är rent allmänt och sinsemellan. Jag tycker så väldigt mycket om dem, Jönköpingspojkarna.
Trots Tetris vid mina fötter, vilandes under sätet, och sol i ryggen och ett fint dygn bakom mig, så knakade det ändå till i mig på pendeltåget hem. Det sög till sådär äckligt långsamt innanför bröstbenet, hålet där bakom blev större och svartare. Djupare. Allt bara rasar in, förutom tårarna som läcker ut istället. Det gör så ont när jag blir så trött, och tom, och växlarna inne i hjärnan kärvar men alla känslor rusar fram lika fort ändå. Inte konstigt att jag krockar.
Jag trodde ju faktiskt att jag betydde. Jag trodde faktiskt det.
So PLEASE
You always were so free
You’ll see, I promise we’ll be perfect
Perfect
Strangers when we meet
Strangers on the street
Lovers while we sleep
När tåget stannade i Alingsås mötte Lena mig. Efter att ha kramats med Tetris såg hon mina våta kinder och blanka ögon. Hon höll om mig med sina tunna armar, jag gömde hakan mot hennes axel. Hon förstod att jag var trött.
”Man får vara det”, sa Lena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar