Det är en förbjuden tanke, men den har likväl slagit mig örfilsvasst: tänk om han faktiskt skulle försvinna. Som i att faktiskt inte överleva sitt sjuka leverne.
Skulle det ta slut då, om han faktiskt inte fanns längre? Om spöket faktiskt blev ett spöke. Om sorgeprocessen faktiskt skulle kunna få en början och ett slut.
Smärtan leds in i mig genom det som skadas NU- även om han är långt ifrån MIG och bara skadar mig passivt. Det är en slags fantomsmärta, och det får fan räcka snart. Så nu försöker jag sträcka mig efter den osynliga kroppsdelen som gör ont, slita bort den från köttkvarnen och plåstra om den om jag kommer åt.
Vi är många som slickar det här såret. Alltför många. Och utan vetskapen om dem, och vänskapen från dem, skulle jag vara köttfärs sedan länge. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar