När jag verkligen ser det framför mig... När jag tänker på det så förenklat jag kan.
(Jag hittar inte orden riktigt.)
Altså, jag har pratat med honom i tjugo sekunder på nästan ett år. Tjugo sekunder. Hur många timmar, dagar, nätter jag spenderat på att prata OM honom och tänka på honom... Det är orimligt. Han borde inte kunna ta så mycket plats fortfarande. Jag får liksom inte ens plats i mig själv.
Det tynger mig. Jag svettas. Ögonen blir våta. Jag är inte konstruerad för att stå emot såhär mycket vikt.
Jag bär inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar