Personer med IPS har tydligen väldigt svårt att uttrycka non-verbala känslor.
Jaha.
Idag hittade jag en broschyr om Jesus och gud och sådär. Bjärta färger och bullshit i textform tryckt på blankt papper, inknölad mellan spjälorna på en bänk. Tog med den i ryggsäcken och skojade till det lite med den på färdighetsträningen, sa att jag hittat vår lösning på alla sorger och pekade på en bild på gud. Ingen skrattade så värst. Kanske var de kristna.
Annars är det mest Nick Cave och trasig rygg.
Förresten förstår jag fortfarande inte. Det här med Marcus, alltså. Att han finns kvar även fast jag gått en lång bit ifrån honom och bara ser honom på avstånd. Han ser så liten ut, på håll. Liten och ful (ful på det där viset att det inte spelar någon roll i hela djävla världen att han är väldigt snygg; hans insida lyser igenom för starkt).
Det känns konstigt att något så litet har kunnat göra så stor skada.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar