På färdighetsträningen idag kom jag att tänka på Emma och Jesper då en medpatient sa en sak som fick mig att... associera. Blev hemskt tung i bröstet men lyckades hålla tillbaka gråten. Guidad meditation och tröstätning fungerar ibland.
Det är jobbigt när folk försvinner. Det är väl därför jag är sjuk i huvudet. För att folk försvinner och att jag inte kan hantera det för fem ruttna öre. Ibland är det mitt fel och då blir jag ledsen på ett visst sätt. Ibland ligger det inte alls i mina händer, som med Emma och Jesper, då blir jag ledsen på ett annat sätt.
Ibland är det jag som försvinner. Det är nog det jag blir mest ledsen för.
Jag tänker farligt och har fått för mig att det skall bli bra i år. Bättre. Att jag skall få flytta någonstans där jag kan slå lite, lite rot. Att jag skall lyckas hålla huvudet tillräckligt stilla samt kunna slicka tillräckligt många arslen på försäkringskassan för att få gå den sedan länge suktade sminkösutbildningen. Att jag skall få hålla en hand i min och lita på att jag inte kramar sönder den eller att den drar omkull mig.
............
Ordet ”om” är något av en personlig fiende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar