We are the pixels on a screen and we feel nothing

Stilnoct och blå valium, några svidande snitt, blod som klibbar mot huden. Läggdags snart.

Jag är alldeles för stor. Jag är så stor att jag fastnat och inte kan resa mig. Vågen pekar på för hög siffra, när blicken lyfts mot badrumsspegeln kan jag inte ens med att gråta. Jag är min egen skiktröntgen; jag ser något annat än vad alla andra gör. Ofta tar det en stund för andra att se fulheten som läcker ut genom varenda djävla por på min kropp. Men den finns där, den lurpassar och förstör. Vissa köper tanken på att jag är en bra medmänniska, men min hjärna ligger som en rutten klump i skallen och den kan inte bytas eller ångras ens mot uppvisande av kvitto.
Tjock, tung, klumpig.

Jag har inte blivit kysst på över fyra månader.

När jag var liten och hade någon kompis hemma hände det att jag kröp in under sängen när jag inte ville leka längre. Att säga att jag inte orkade eller ville längre kändes för svårt, så jag gömde mig istället. Jag kröp in och låg där och teg tjurigt tills de tröttnade och gick. Och jag ligger där fortfarande, men nu vill jag inte att folk skall gå. Jag vill att de skall komma.