Det är väldigt, väldigt nära att glädjetårar börjar rinna längs mina kinder nu. Inuti mitt huvud... Jag kan inte förklara, någonting inombords gör det omöjligt. Vet inte ens om jag skall berätta för dem på psyk, de kommer ändå inte förstå. Det jag känner nu är att min hjärna helt enkelt retirerar, som en sköldpadda in i sitt skal. Den orkar inte mer. JAG orkar inte mer. Så vi drar oss undan nu, in i något som jag aldrig brukat som forum tidigare. Det känns som att jag skall på semester, jag vet inte vart, men jag hoppas att det blir skönt. Aching for relief, jag tror att jag hittat ett maskhål. Finns maskhål ens? Fråga inte mig, det är inte jag som utformat den här galenskapen. Jag kan inte acceptera att det är såhär jag skall behöva må, och eftersom jag inte kan påverka yttre faktorer eller andra människor så väljer jag att röra om i mig själv istället. Vaniljkakor och slaktknivar går hand i hand, blodkärl skall sprättas och läppar skall säras i ärliga skratt, solen och månen syns samtidigt på himlen och jag är mig själv i tredje person.
Utnyttja mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar