Fjortonde april ifjol. Då satte jag punkt.
Eller gjorde jag verkligen det? Känns mer som ett väldigt utdraget kommatecken.
Jag ser ett stort ingångshål men inget utgångshål. Hur mycket jag än gräver och karvar hittar jag inte kulan. Det gör ont, och hur mycket jag än baddar sårkanterna med mina tårar och försöker slicka rent så läker det inte. Helvetes djävla du. Helvetes djävla du som inte gav mig ett utgångshål.
Det sliter av och an i bröstet, i hjärtat, i tankarna.
Jag gråter för att jag tänker på allt det som var så fint. Att jag visste att du skulle äga mig redan första gången jag såg dig den där impulsiva söndagskvällen på Stockholms centralstation för ganska precis tre år sedan. Hur din stora kropp formade sig bakom min när jag sov. När du stekte pannkakor åt mig och fick mig att skratta. Hur bra jag mådde den där gången när vi gick med kvällssolen i ögonen nerför en backe på Söder och sjöng tyst tillsammans, hjälpte varandra att fylla i orden. Kvällen med cigaretter och mjukt prat på taket på min gamla lågstadieskola. DXM-trippen i din säng med svarta lakan och våra händer tätt tillsammans. När du knullade mig och sa att jag var vacker.
Det var ett tag sedan du hörde av dig nu. Kanske har du äntligen förstått. Kanske har du bara glömt bort mig. Nu är det bara jag som måste förstå och glömma helt. Jag kan nog lönlöst banka huvudet i väggen tusen gånger om; du lossnar inte ändå.
För du tog en del av mig och ersatte tomrummet med en del av dig.
14:56
Push through their greatest fears and
live past your memories tears because
you don’t need to scratch inside, no, just please
hold on to your pride
So don’t let them bring you down and
don’t let them fuck you around, because
those are your arms, that is your heart and
no, no, they can’t tear you apart
They can’t take it away now, because
this is your time
This is your life
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar