Tröjärmen är fuktig men tårarna har torkat. Andetagen hackar inte längre.
Ibland undrar jag om det är värt det, tvivlet skjuter mig i knäskålarna och allt gör bara så ont. Då räknar jag ut värdet av alla delar sammanlagda, delar det med antalet tårar som fällts och får fram ett medelvärde- och det är högt. Tillräckligt högt.
Summan av allt är att kärlek inte är ångest. Jag får ångest när orättvisor och missförstånd kommer i vägen för kärleken, men kärleken i sig är inte ångest. Det jag känner i magen och i hjärtat, innanför all stålull, det är ren kärlek som ligger och glöder i väntan på mer syre. En dag är det vår tur, och då skall allt fult och grått och vasst och kantigt brinna bort.
Hans ord kan få mig att gråta ena stunden för att i nästa le och skratta. Han påverkar så brett och starkt, trycker på alla knappar och drar igång saker inuti mig som jag trodde rostat sönder. Ibland, när det är som tyngst, vill jag bara skrika och springa min väg, irra bort mig och begrava mig i bekanta känslor. Jag driver mig själv till vanvett av frustration och jag är utsvulten, hela jag krampar och naglarna borrar sig in i bröstbenet. Men det är värt det. Det måste vara värt det. För klarar vi det här så klarar vi allt. Klarar vi av att må såhär, klarar vi av att ha det såhär, men ändå fortsätta att andas och älska varandra... tänk då hur det kommer bli när vi har saker och ting på vår sida.
Han är så vacker, han kan få vem som helst. Men han har valt MIG. Om inte det är värt att gråta för, så säg?
If you’ll be my star
I’ll be your sky
You can hide underneath me and come out at night
when I turn jet black and you show off your light
I live to let you shine
I live to let you shine
Jag har inte fått röra honom på över fyra månader. Inte fått kyssa, inte fått känna hans kind mot min, inte fått visa med ögonen vad jag känner och menar.
Jag fantiserar om hans hand i min, känner nästan tyngden av den. Hur han luktar minns jag inte, men tids nog kommer jag få veta. Tids nog, när vinden har vänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar